Silencio (let the camera run)

Something in these silences is uncomfortable (I tend to fill them with contempt and despise). How do you negotiate between the gaps and the visible, recognizable content? How can you even begin to understand if the one providing the answers deprives you of reconciling information?

Fivehundred stories of dreams and lies

All the stories that constitute the world, the times, the spaces. Narratives, as my star would have said. Those that for her are broken, disrupted, not quite the same from one time to another. My stories, the ones residing in my body, are not coherent. I engage in their production, I love the tellings, I enclose myself in the representations. Yet, they are never universal, they cannot be bridged and they constantly transform – themselves, me (I, who embody them and yet never own them), my surroundings.

The one story I constantly reform, simply because I do not know how I should tell it, is the narrative about us. It never feels right, neither on my tongue nor in my body. It is my abject. It makes me, justifies my bad behaviour and my addictions (I have a collection of Others, of attention providers, of unwhole sex, of torn experiences I could have done without but did not want to).

The narrative about us constructs me as the helpless one, positions me far back in time. I sit in your lap, you comfort me because I have tripped and scarred my knee. You place your warm mouth on my hair, exhale. Rocking me back and forth, humming about the mother of trolls in a low voice. No evil exists, no protection is needed, I only know of this world, the unconditional and loving. There cannot be contradictions, no questioning, no distinctions between the world and me, no reality that hasn't already become a dream.

This is the story I miss, the one that can never be told as a documentary. But, please do not change this one. Leave it intact. I need it in order to perform the days successfully (which I sometimes do to an extent that amazes me). I need construction since I cannot have you.

Hello unborn

I just stare at the doctor. This can't be I think, it's definitely... no. I touch my tummy, let my fingers push their way a bit further into the flesh. I can't feel anything. Nothing. There's nothing there. Nothing more than me.

I just stare at the doctor. You have the wrong file. Let me se. Yes look at that. It's not even my name. Silly doctor! Of course you've done a mistake. I'm only me, and I'm going to stay me for quite a while. Don't get me wrong: I do want you, but I want you when you're ready, when you've got the right other...

I just stare at you. The first picture. You don't even look decent enough. First thought that comes to mind. Bad thought. Bad bad bad. Bad mother. Nothing more than me. No right other.

How's your heart doing?

I could feel the cigarettes and the alcohol in your outbreath. You swore that you'd never have one again, I manage to mumble. Last week. I'm too tired to really mind. I can sense your tender smile behind my back. Just hurry, love, lie down beside me. You put your bare feet under the quilt and I make one of these whimpering sounds we've developed through the years. You laugh and I hear you unbelt your pants. The bathroom light switch. Toilet seat. Brushing teeth while humming one of the newest Belle and Sebastian's. Door closing, lights down. You lift the quilt and say something. A breath of chilly air accompanies you. You kiss my hair, whisper good night and a dozen I love yous.

Morning arrives with your arms around my body. You're still sleeping and I watch you breathe for a while. Drawing the contours of your beautiful face, of your milky skin, your softness. Following the slenderness, every line that I've grown to know. All the freckles and birth marks. Carefully remove your arm, get up and dress myself. Bathroom, no lights. Toilet. Mirror. Tired, shadows beneath my eyes. Forcing a smile, no difference. ”I was so young when i fell for you, must have shaped my heart.” Back to bed, lie down beside you, watching you breathe, your innocence, your unawareness (of my inner demons). You feel my presence, even when sleeping, even while dreaming. Your arm finds its way around me, embraces my shatterness. You're my new secret I've found. Near you nothing can harm me. I fall asleep again, with you by my side.

All this is just a fasade you say. You have this shield that protects you from being entered. It's a lie holding you back, negating you. You're a lack you say, therefore you cannot be presented. And you say that it gets harder with the happysmiles, although they prevent others from asking questions about your mourning heart. You stay inside, it's the only way of ensuring no witnessess for your tears. I become enslaved to your pain. I will never reach you, not from here. And the falling asleep beside you part is already overdue. This is not our life, dear. (But don't worry, I'm coming to get you.)

Life revisited

jag tror inte att du kan gå ur mig längre du är i mitt blod köttet lungorna huvudet tankarna vuxit in helt fastnålad ingrodd vad ska jag ta mig till jag har inte ens kysst dig jag vet inte hur du smakar doftar är det bränner i fingerhuvuden som inte finner svalka och all längtan i magen det gör ont svider rumlar som i en torktumlare och när jag kände dina armar jag bara skakar än och vattnet finns redan bakom mina ögonlock jag vet inte varför kanske är det som du sa att jag börjar känna jag har levt i dvala så länge du förstår inte alltsedan högstadiet har tiden bara flutit på i ett töcken dimma och historien har ätit upp mina minnen fanns det någonsin kärlek i mig mitt liv för mig och hur ska jag våga tro att du vill att du är

för åh! vad jag vill gå med dig hand i hand på stan krama om dig bakifrån när du borstar dina tänder när du lagar mat i ditt lilla kök sova med dig (få) se på dig och bli fullständigt berusad jag vill säga att du är min kunna räkna med dig ta dig för given (på ett bra sätt) jag vill ha dig och det skrämmer mig till astronimiska proportioner varför kan vi inte få existera i vakuum du och jag, säg vill du det eller är jag för mycket för dig för lite något hur ska jag veta lagomhet när jag inte vill begränsas, dämpas och tror att det är alla andra runtomkring som sätter ramar och upprättar lagar när det i själva verket är jag jag jag för jag är bara skiträdd för att leva fullt tillräckligt bara vara glida med

och jag vill inte kräva för mycket så det slutar med att jag inte kräver något alls jag har ju ingen rätt till det kanske jag förstör då igen men snälla säg att jag inte förstört dig jag vill inte brännmärka skönheten stympa vackerhet jag kan inte röra dig kanske är du inte sann en illusion ett luftslott byggt av mina lungor en hägring jag är så rädd att endast rädslan blir verklig och jag har ingått äktenskap med ensamheten men jag vill ha skilsmässa

är du verkligen sann finns du för mig snälla kan du inte röra mig, beröra mig ge mig något handgripligt att ta i att hålla i ha på byrån så jag kan se det något beständigt mer oflyktigt än stunden

jag sa ju alltid tidigare att det är stunden jag förälskar mig i situationen personen omgivningen stämningen och stunden tillsammans jag har fel nu jag har fel för det är dig jag ser inga soffor eller tapeter eller judith butlers eller kursledare det är du som är där mitt i stormens öga och allt omkring dig är fullständig kaos och ofärg och rörelse men du är alldeles stilla lugn säg är det ett tecken tror du är du sann för mig säg vill du vara det

och alla tankar om att jag saknar värdighet för skönhet ramlar över mig jag är inte värd din vackerhet du är för stor för mig och slukar mig alldeles jag vet inte hur jag ska bete mig i din närhet jag kan inte möta din blick för då kan jag plötsligt sprängas spricka och bara sjunka in

And she fell asleep because she couldn't remember the feelings from that long ago. As for her, they had never existed.

No, dear, I'm not intelligent. I've just learned to work hard on imitation.

Make me docile, disenfranchised

Discipline me. Make me aware of your boundaries, your limits. Order me, hate me, despise me. Re-tell, re-form my biography - you know where I begin, where I end, where I continue, where I fail. I only exist through your eyes, through your words. How shall I otherwise know who I am? Please place me right, make me docile.

There is no truth, no sincerity, no reality in my words. They have no core, there's nothing behind, beyond, they lack (your) meaning. And you cannot counterargue falseness.